Jag är en oförlåtande individ
Att min ursprungliga kärnfamilj har förlorat privilegiumet att ha kontakt samt relation med mig är ingen hemlighet.
Dock går det tyvärr inte att till 100% säga upp kontakten med dem medans jag bor i mina föräldrars lägenhet (bostadsrätt), då är det något som rör lägenheten lär det ju informeras.
Innan jag fick min autismspektrumdiagnos
Under mina första 25 år, så kände jag ett stort måste att ha dem i mit liv för ren överlevnad. Har aldrig (i bästa förmåga att minnas) kännt ett äkta intresse eller vilja att ha gemenskap med dem eller att jag genuint har en kärlek till dem. Så har insett nu i tidiga 30-års åldern att jag absolut inte måste ha dem i mitt liv!
Senaste/sista konfliken var sista droppen
Anledningen till att de förlorat mig är på grund av ett återkommande beteende, samt upprepande muntliga kommentarer, i konflikter - som från början var en hjälpsituation - vilket är traumatiska för mig som person & autist. Jag har verkligen försökt ALLT jag kan för att få mina föräldrar & syster att förstå mig på rätt sätt, hur jag fungerar samt hur jag vill bli bemött & behandlad; utan framgång!
Mitt bästa var & är mycket sällan dugligt nog.
De visar ofta en attityd/inställning som missgynnar vilken autist som helst!
Att jag säger ifrån/markerar att något inte är okej väljer de att tolka det att jag har för höga krav på mig själv, dem & andra människor. Att man måste vara perfekt, enligt mig.
Det har aldrig varit min poäng! Utan jag har försökt tryckt på att det är nödvändig för dem att de ska anpassa sig själva till att jag faktiskt är autistisk, samt läsa på & hålla sig uppdaterade om Autism.
Det är fruktansvärt olämpligt att gå upp i affekt i bemötandet av en autistisk person, vi lider av känslosmitta, samt får ofta ett stresspåslag när vi inte förstår vad som förväntas av oss. Ett stresspåslag märks av när vi får ett utbrott eller sammanbrott! Att styra & reglera våra egna känslor är ofta svårt för oss autister, i vissa fall är autisten inte född med den kvalifikationen!
Jag har också en intolerans för kritik/skit/hat; hur saker & ting läggs fram som t.ex. val av ord, uttryck, formulering, tonläge, betoning, ansiktsmimik, kroppshållning osv. är jag ofta väldigt känslig för!
Jag kan läsa av den icke verbala kommunikationen väldigt bra, men har ändå en mycket bokstavlig förståelse när det kommer till den verbala kommunikationen!
Kunde ha varit tydligare
Jag är också medveten om jag har varit otydlig för att få mina familj att förstå mig på rätt sätt, hur jag fungerar samt hur jag vill bli bemött & behandlad. Det beror på att jag upplever mer än en typ av incest!
Den normala innebörden av incest inneber enbart sexuell intimitet, men i mitt fall är den känslomässiga intimiteten ännu intimare! & det är den största blockeringen för att ha en bra relation till A, S & E.
Jag har fått påtagliga påtryckningar från både A & E att de vill ha en bättre relation till mig, alltså de vill ha en större emotionell intimitet; vilket jag upplever som känslomässig incest!
Visst jag har verkligen försökt ett X antal gånger men sällan kännt bra för mig efteråt eller sällan fått den förståelse, hänsyn & respekt jag behöver från dem, alla tre!
En annan sak det beror på är att jag vill & behöver att de själva ska ha en självklarhet & själva förstå att de ska visa vad jag betyder för dem genom att själva engagera sig i att vara informerad om Autism. Att jag rakt & tydligt skulle säga att det är en mycket stark önskan att de gör det, eller till någon annan utanför familjen är för mig helt absurt & otänkbart! Det ska ju vara en genuint intresse & vilja! Väldigt mycket har gått fel eftersom dem & andra människor saknar rätt kunskap!
Ofta kämpar i motvind
Som sent diagnoserad autistisk har jag stött på många oförstående & okänsliga rötägg som har bemött & behandlat mig väldigt dåligt, framförallt traumatiserat mig: andra i släkten (framförallt farmor), f.d. partners, jämnåriga i skolan, kunder & kollegor som jag träffat via arbete m.m. Så inte enbart inom familjen.
Vilket då har resulterat i att jag har både låg självkänsla & lågt självförtroende, & då därför jag också - då & då - jämför mig med vissa personer, kan vara avundsjuk, upplevas som att jag har någon form av manipulativ personlighetsstörning, är egoistisk & annat negativt.
Jag är ett levande bevis på att det går att agera i all välmening men ändå vara helt hänsynslös! Det är många gånger jag har tolkat en reaktion, handling eller muntlig kommentar som väldigt negativ trots det har menats i god avsikt.
Under mitten av februari till mitten av maj 2015 dejtade & blev jag tillsammans med en individ som visade sig tillslut vara för mig en riktig rövhatt; han upplevde mig som Utvecklingsstörd/Intellektuellt handikappad & tyckte mycket illa om att jag inte tänkte & upplevde, uppförde eller kommunicerade som den normala sociala majoriteten.
Detta var dock också ett år innan jag blev medveten om att jag är autistisk, samt var smärtamt medveten om mina sociala brister & oförmågor samt är än idag.
Även i jobbsammanhang blev jag ofta ratad, & säkert blir än idag i olika sammanhang för att jag kan upplevas som socialt osäker/rädd/blyg. Idag är jag nog mer säkrare socialt, men kan forfarande vara & uppfattas som socialt inkompetent/märklig.
Kärnan i min oförlåtelse
Oförlåtelse handlar om att man håller sig fast vid & ältar känslor av vrede, agg & förbittring.
Som autistisk har jag lätt att fasta i fel; som många andra autistiska har jag benägenheten att lägga märke till detaljer & svårt att avgöra vad som är relevant i sammanhanget, vilket ofta leder till att jag som autist har mycket svårt att komma vidare ifrån det jag tycker & upplever som fel & orättvist i sociala relationer samt annan kontext. Jag vill ofta ha rätt, gör mitt bästa för att få som jag vill; men oftast upplever att jag misslyckas med det, andra människor gör sällan det jag önskar viket är mycket viktigt för mig; vilket innebär att ofta kan känna mig oförättad & ta på mig "offerkoftan"/"martyrkappan". Jag har lätt för att grubbla & älta, samt i vissa fall upplever jag oförätten så pass traumatiserande att jag har flashbacks! Flashbacks är upprepade & påträngande minnen av händelsen.
Jag har tendensen att ofta uppleva att andra människor medvetet skadar mig eller ignorerar mina behov, & utgår ofta att andra har en negativ syn på mig.
Allt detta skapar inte sällan stort & långvarit lidande!
Mina oförätter betyder något även om...
...jag aldrig berättade det för någon.
...inte kan komma ihåg allt.
...det hände för länge sedan.
...människor inte tar mig på allvar.
...jag inte förstod i stunden att jag blev kränkt/förolämpad just då.
...jag är oförmögen att förklara mitt perpektiv.
...andra har varit med om »värre«.
...mitt liv inte var hotat.
...jag mår bättre nu.
Förlåtelse...
...innebär att befria sig själv från bördan av att lida av andras illa bemötande & beteende. Att förlåta är en gåva till först & främst till sig själv, i andra hand till den som har oförättat en.
Förlåtelse inträffar när minnerna inte längre gör ont, det kan ta flera år för mig.
Det går att förlåta utan att ha kvar personen/erna i ens liv, det är ju trots allt upp till var enskild individ att välja vilka människor vi vill ha i ens liv!
Vi/jag kan inte styra hur andra väljer att kommunicera eller beteer sig - men vi/jag kan bestämma om vi/jag vill delta i det eller inte!
❀ ❀ ❀ ❀ ❀