[Rubrik saknas]
Jag kommer aldrig få ett jobb/arbete jag vill ha så länge andra tycker/anser att jag är "osäker och rädd socialt", vilket jag i så fall vanligen kommer att framstå för andra bara för att jag är öppen och ärlig (sårbar) med när jag känner mig osäker eller rädd inför nya situationer och sammanhang, eller att jag har dåliga erfarenheter av vissa situationer eller sammanhang jag åter kan stå inför.
Vilket jag vet att det är normalt/väldigt vanligt att bli och känna sig osäker eller rädd inför nya situationer och sammanhang, eller att man har dåliga erfarenheter av den situation eller det sammanhang man nu återigen ska stå inför, även om det var länge sedan man var i en sådan situation eller det sammanhanget så kan den dåliga eller ibland traumatiska upplevelsen hänga med väldigt länge och sitta väldigt djupt inom oss!
När jag väljer att vara öppen och ärlig till någon om det jag är osäker eller rädd inför; så ofta kan jag uppleva att osäkerheten eller rädslan halveras eller försvinner.
Dock krävs det att det är under förutsättning att personen jag är sårbar för INTE reagerar och besvarar mig aggresivt, nedlåtande, nedvärderande eller anklagande; får jag ett sådant bemötande eller behandling så har jag en naturlig fallenhet för att stänga ned, självömka och känna skamkänsla (nedvärderar mig själv och tycker att jag är värdelös).
Jag är medveten om att det är hur jag uttrycker mig som sändare till mottagare som avgör vilket bemötande jag får av mottagaren. Dock är jag som sändare av mitt budskap inte ansvarig för hur mottagaren tolkar mina uttryck!
Mina egna behov, värdeingar och känsliga punkter kan naturligtvis påverka hur jag uttrycker mig (som för alla andra). Oftast är det väl för min del behovet vara och göra rätt (aldrig fel) i nya och, bristande eller dålig erfarenhet av/inför situationer och sammanhang; och då kan jag bli tveksam till hur jag ska uttrycka mig och agera.
Hemma är jag mer eller mindre socialt isolerad just nu, och så var det även innan jag hade praktik, jobb/arbete eller aktivitet inom hobby/intressen. Har ingen romantisk parner, eller vänner som jag kontinuerligt umgås med eller är aktiva med. Är mest med min kontaktperson, även om jag kan uppleva att den kontakten också är diskontinuerlig.
Förmodligen är jag tvungen att göra en praktik för att skaffa nya referenser som kan säga att är säker och orädd socialt; vilket jag har svårt för att tro på just nu på grund av att jag har fått min diagnos Atypisk Autism av väl grundande anledningar. Diagnosen innebär att jag har "avvikelser i ömsesidigt socialt samspel", "avvikelser i kommunikativ förmåga" samt "begränsade, repetiva och steriotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter".
Så är det ju, men jag vill inte att det ska vara så. Men det är inte så vid exakt varje tillfälle heller, långtifrån!
Efter jag fick min diagnos och gick informationsubildningen om Autism på Hab. så är jag mer normal nu i jämfört med innan jag fick diagnosen och informationen. Jag har större förståelse för mig själv nu 'varför' jag blev som jag blev ibland samt varför andra reagerade som dem gjorde.
Jag har haft större problem förr med det sociala, nu kan det forfarande var en svårighet för mig, men inte problem, samt att andra kan ha en förmåga att förstora upp mina svårigheter så att det blir ett problem för dem (och på så vis ett problem för mig som det kanske inte var).
Dessutom; ju mer jag utsätts för vissa situationer eller sammanhang som är konstruktiva för mig, ju mer efarenhet och kompetens får jag så att jag blir/är säker och orädd socialt, samt inom andra områden naturigvis!
Sedan beror det ju på personkemin till dem jag träffar och umgås med, alltså vad för slags människor jag har i min närhet just då; hur dem uppförsig och uttrycker sig och så vidare, det påverkar ju mig också naturligtvis!