Jag - mitt eget hinder
Jonny Ox ska ha yttrat sig att man ska inte förvänta sig att någon annan ska parafrasera sitt liv för en. Att den enskilda individen är född att vara en berättelse, kan man inte förstå det så är människan bortom sin läsnivå.
Men det är just det jag förväntar mig av den jag nyligen börjar dejta. Att personen som är intresserad av mig verkligen anstränger sig att inkludera mig i sitt liv, spenderar tid med mig.
Det är ett krav faktiskt för att jag ska känna att det är någon för mig att satsa på!
För mig är det en självklarhet att i början när man träffar någon ny och nyligen börjar dejta, och man verkligen är intresserad av den man dejtar; automatiskt ändrar sina rutiner och levnadssätt en tid.
Hur länge den perioden varar samt att man återgår mer till de rutiner och levnadssätt innan man träffade personen är inviduellt.
Men kan inte jag observera att den jag dejtar i början ändrar sitt liv för att lära känna mig (och varandra). Kan inte jag känna att hen vill umgås med mig, att jag inte blir inkluderad i hens liv och skapandet av en samhörighet blir försummad - ja, då känner jag att min tid och energi är bättre någon annanstans!
Detta är extra viktigt när den jag dejtar är en manlig individ.
För mig är det mannens huvudsakliga uppgift att uppvakta kvinnan och ska vara pigg på att ta intiativ för att hålla relationen levande. Inte så att kvinnan är helt oengagerad och passiv; vad jag menar är att om det är kvinnan som ofta tar ledningen att hålla relationen vid liv är det ett tydligt tecken på att mannen inte är så intresserad av kvinnan!
Denna syn/attityd/inställning kanske är gammaldags och "ojämställd"; men att det ska var jämställt nu eller i framtiden mellan kvinnor och män oavsett var du bor på den här planeten är en myt! Kvinnor och män kommer alltid att behandlas och bemötas olika; och det är meningen att det skall vara så, rent biologiskt!
Är personen jag dejtar en kvinnlig individ kan det nog vara annorlunda med den här synen/attityden/iställningen. Men jag har aldrig dejtat en annan kvinna förut, så det kan jag inte uttala mig om. Mina dejtingerfarenheter är med killar/män.
Jag kanske idealiserar för mycket och kanske skrämmer iväg och/eller avfärdar alldeles för fort? 🤔
Visst finns det dem som "inte vet bättre"; utan teoretisk och praktisk kunskap osv. Men jag har inte lust att vara någon lärare/instruktör/projektledare åt den jag dejtar! Men jag kan hjälpa till om man vill studera och få mer kundskap om relationer då jag har en del böcker, samt andra källor till information om relationer, kommunikation, beteende osv.
Med andra ord; jag kan vara lärare/instruktör/projektledare under förutsättning att kärlek och romantik inte ingår i kontakten.