Skärtorsdag 2020

Nu var det över 1 år sedan jag skrev nått här på bloggen sist, men känner nu att jag behöver skriva av mig lite!
Jag blev överraskad när jag loggade in och såg att jag hade glömt bort att jag hade påbörjat ett inlägg och hade det på utkast:
 
Men jag är ju i ett helt annat läge nu än då jag skrev det där. Jag har träffat kärleken i Ockelo! Så nu är jag stressad över att och hur jag ska fixa ett jobb/arbete/daglig sysselsättning med inkomst på cirka 30-75%. Det känns som om att jag måste börja om på 0, igen. Leta en nål i en höstack, och höstacken är större här nere i Ockelbo (Sandviken och Gävle) kommun.
 
Och dessutom har ju hela planeten drabbats av Coronavirus, många är permiterad eller avskedad från sina jobb. Men inom den sektor jag är intresserad av och utbildningsmässigt får jobba inom behöver ju nu mer personal egentligen (vård och omsorg). Jag är utbildad undersköterska med inriktning psykiatri som för närvarande jobbar som personlig assistent, och det är just som personlig assistent jag i första hand vill arbeta som.
 
Dock ställer mina tidigare erfarenheter till det, och tänker att jag med min (lindriga) autism inte kan placeras vad som helst, att jag inte är lika flexibel eller socialt kompitent som en normalstörd person, även om jag har jobbat otrolig mycket med mig själv och är mer "normal" nu än för 4+ år sedan. Samtidigt som jag vet nu bättre vad mina gränser är för att prestera mitt bästa, mer flexibel osv. Jag har svårt att urskilja om det är just autismen som ställer till det eller om det är mina rena osäkerheter som gör att jag känner mig begränsad.
 
Sen vet jag att det finns många arbetssökande och arbetsföra personer som har saker och ting de är ovilliga att jobba som eller med, samt omständigheter som de inte vill ha i sina arbetsuppgifter - det har ju jag också, villket också ökar den här känslan av frustration och oro för att jag ska hitta någon att hjälpa som ger en fin inkomst inom en snar framtid.
 
Det är säkert en blandning av allt detta. Och även om jag känner mig ensam i det här, att jag har min egen unika problematik, så vet jag ändå på nått plan att jag nog inte är så ensam om det här. Samt det har ju liksom en förmåga att ordna sig på nått vis även om det kan ta tid, så det gäller att ha tålamod och tillit, samt vara aktiv i sökandet för att hjälpa tillfälligheterna på traven; så känns det ändå jävligt svårt.
I huvudet på Kexet | Bikt, Bild, Insikt, Inställning/Attityd, Känslor, Redogörande, Sjukdom, Självförtroende, Självkännedom, Självkänsla, Tankar, Upplysning | | En kommentar |
Upp