Kexet

Varje år vid studenten, sedan jag tog studenten själv, får jag någon slags ångest. Ångest och skam över att jag strulade till det för mig själv så att min student blev en besvikelse för mig själv; jag hade högre förväntningar på mig själv och mitt studentfirande! 😔

 

På grund av att jag skolkade och sedan också fick en depression som gjorde att jag skolkade ännu mer, samt inte alls tog hand om mig själv vilket också resulterade i att jag fick problem med ischias som inte kunde fixas med bara ett besök till kiropraktor utan flera besök, samt tvungen att böja ta hand om mig själv bättre.

   Dåliga betyg på grund av skolkande och borttagning av en del kurser då jag varken orkade eller skulle klara av kurserna var jag tvungen att gå ett fjärde år på den linje jag tog studenten ifrån och ta igen dessa kurser.

Samt att ischiasen förhindrade mig att vara ute på och fira min student var ett stort nederlag! 😪

 

Det faktum att jag kunde ha tagit studenten tidigare och förmodligen med bättre betyg om jag hade fortsatt på Dille Gård Naturbruksgymnasium har skapat större ångest och skam, men är ganska tillfreds med det nu.

 

Och jag vet att det finns dem som inte har klarat av gymnasiet alls och hoppat av, eller inte ens provat att gått på gymnasiet; som inte tagit studenten - men det har jag; jag kämpade mig igenom.. Samt har jag klarat av en lärligsutbilnding inom administration på komvux samt att jag är klar utbildad undersköterska med inriktning psykiatri, så att jag kan nog kanske vara längre fram i livet än vissa. 😏 Och nej jag ser inte att jag är "bättre än andra" för det!

 

Men jag kan inte skaka av mig en viss känsla av besvikelse på mig själv och var jag är idag och att som jag lever mina dagar idag kommer jag inte få det liv jag hoppades och förväntade mig. Och då menar jag inom det sociala och familjelivet.

Ett återkommande och genomgripande tema i mitt liv har varit och är idag att jag känner att jag saknar nära vänner och folk att regelbundet umgås med och göra saker och ting med.. Vilket jag förväntade mig att jag skulle ha vid den här tiden i livet (27), men att skapa relationer kommer inte naturligt till mig och att behålla dem är en svårare uppgift.  Visst det finns människor som visat intresse för vänskap och mer för mig men det har inte känns rätt för mig. 🤔 (Min autismspektrumdiagnos, Atypisk Autism, kan förklara en hel del men inte allt).

 

Även om jag vet att jag ratar och är kräsen (selektiv) och kanske får "skylla mig själv"  så är det ofta när jag är på sociala medier att min avundsjuka och/eller självömkan triggas igång - och jag vet: folk lägger oftast upp det som är bra och positivt på sociala medier och även kan vara falskt och missvisande.

 

Men jag förväntade mig likt förbannat att jag skulle ha åtminstånde en handfull nära vänner att regelbundet umgås med och göra saker och ting med samt ha min egen familj vid den här åldern (27)! Även om jag till viss del är tacksam över att jag inte har några ungar att sitta fast vid som begränsar mig.

 

Saknar även att vara ute på sjön (åka båt på havet) samt hästlivet (börjar eventuellt på trav igen till hösten).

 

Jag kan säkert hitta mer att klaga om, men nöjer mig för just nu..