Kexet

Jag kommer aldrig att vara eller ha ett normalt liv; jag lurar bara mig själv om jag skulle tro något annat!

För jag är allt annat än normal; jag är diagnoserad med ett autismspektrumtillstånd som heter Atypisk Autism vilket innebär att jag har "avvikelser i ömsesidigt socialt samspel", "avvikelser i kommunikativ förmåga" samt "begränsade, repetiva och steriotypa beteendemönster, intressen & aktiviteter".

Och det skulle vara dåraktigt för andra att tro att jag skulle få ha ett normalt liv på egen hand och i samspel med andra människor.

 

Även om min diagnos kan göra det svårare för mig för ett normalt liv; så med en instruerande & lärande inställning/attityd (bemötande) samt med tålamod, hänsyn till mina brister & empati underlättar det för mig att få ett normalt liv som möjligt; både självständigt & beroende av andra.

 

Egentligen så vet jag och inser att det är inte min diagnos; det är mina val & min inställning/attityd/tankar som influerar mina val som formar mitt liv.

Och vem är det som bestämmer vad det är som är normalt eller inte i mitt liv? Jo: JAG.

 

Jag önskar att jag var normal (andras normal som jag tror att dom ser normalt). Men varje dag som arbetssökande/arbetslös påmonns jag så starkt om mitt autismspektrumtillstånd som gör sig starkare.

 

Mina tankar om dagarna går åt att min existens inte är behövd , att min existens är överflödig – att det inte är någon mening med min existens; "Vad är innebörden av min existens???". Visst jag vet och inser att JAG skapar & definierar min mening med min existens.

Mitt liv som det ser ut idag är ett resultat av mina tidigare val.

 

Lika så i mitt singelskap som jag till mestadels uppskattar då jag slipper ta hänsyn till någon annan m.m. Samtidigt kan jag känna saknad efter en livsparner;

"Av de personer JAG är intresserad av är intresserad av mig, & kan acceptera mig samt hantera mig så som jag förtjänar, samt att jag kan & vill ge det tillbaka???"

 

 

Ibland kan jag inte låta bli att undgå att jag upplever att jag har fått någon sorts negativt rykte om mig i den kommun jag bor i. Dels från högstadiet men det verkar som det har påbyggds då jag upplever markant att många verkar undvika mig och vissa till varje pris inte vill ha någonting med mig att göra.

 

Jag kan delvis förstå det. Eftersom det ofta kan bli krångligare i vissa situationer än det kanske behövs.

Mitt autismspektrumtillstånd kan nog vara en stor orsak men inte hela.

Det är heller inte ovanligt att jag tar andras hjälp, tips och råd som också komplicerar allt ytterligare.

 

Jag vet oftast VAD jag behöver göra, men sällan HUR. Jag blir stressad vid konflikter jag inte är säker på problemlösning HUR på eller i situationer jag inte är van vid.

Därför det kan bli mer konstigt än det behöver vara.

 

 

Jag känner mig misslyckad på flera olika plan (socialt, kärlek, ev. egen familj, arbete m.m.)

Mitt liv är inte alls som jag ville och planerade, önskade att det skulle vara vid den här åldern i mitt liv.

Det är som att jag tävlar med nästan alla; jag är avundsjuk och missunsam.

 

Men jag vet att jag har inte valt de val jag kanske borde för att leva min dröm.

 

Är jag rädd för min egen lycka?

Tänk om något bättre alternativ/möjlighet finns?

 

Vill förmedla så mycket, för att bli förstådd; men svårt att veta hur jag ska uttrycka mig för att jag ska känna att mottagaren förtår.

 

Jag var inte beredd på att andra äckelmobbare skulle vara bättre än mig.

Alla som missförtått mig och fördömt mig skulle gå bättre för dem än mig.