Någonting hände inatt - och då skrev jag det här
Att jag inte lär mig, vill inte inse, vill fortfarande att det ska bli och vara du och jag. Men du kryper alltid tillbaka till henne i slutändan och det är mig det är fel på, jag är problemet. Och här står jag nu som din toygirl och känner mig utnyttjad. Trotsar min intution och försöker endå.
Och det vet du så väl hur mkt jag tycker om dig och du utnyttjar det till fullo (det värsta är att jag låter dig göra det också) och ljuger mig rakt upp i ansiktet som vanligt.
Du vill vara min vän? Men såhär behandlar man inte en vän.
Jag vet inte om jag kan eller vill vara din vän när dessa känslor jag har för dig finns kvar.
Och nu ska vi inte ha någonting med varandra att göra. Vi bara playar varandra, vi är inte bra för varandra, båda mår för mindre bra.
Du ska beala för soffan. Vi ska byta tillbaka nycklar, för du har fått en nyckel av henne och hon ska ha nyckeln jag har.
Jag ska uppenbarligen gå vidare, släppa dig, då jag inte kunde få dina tankar på mig –> känslor till/för mig osv.
Jag förstår inte, men jag vet endå att jag på något sett kommer att gå vidare och hitta någon annan. Äldre som kan det här med bilar.
Jag vill inte önska att saker och ting var/är annorlunda längre. Jag vill bara växa, blomma, utvecklas och lära mig. Önska förändrar ingenting. Man måste göra någonting för att få förändring!